Nu är de här

Passar på att skriva några rader medan mina småttingar ligger och sover tätt intill varandra. Ja, för er som har missat det så blev jag mamma för knappt en vecka sedan. Det var så konstigt. Först fanns de inte, sen somnade jag och när jag vaknade igen så låg det tre små konstiga saker intill mig. Det tog ett tag innan jag kände mig pigg och mig själv igen och först då började jag begripa att de där små krabaterna nog var mina ungar. Magen kändes ju tommare, men oj vad ont den gjorde? Och varför tryckte matte de smås munnar mot min mage? Det var mycket att försöka få in och begripa men idag, 6 dagar senare, tror jag att jag har fått grepp om det mesta. Jag sover med dem, diar dem, tvättar dem och gosar med dem. De är så söta och jag vill inte att något ont ska hända dem. Självklart blir jag lite orolig när de piper. Jag vill ju att de ska vara nöjda. De piper som mest när matte lyfter upp en och en varje morgon. Tror hon väger dem. Förstår inte varför hon är så besatt av vikt. Jag vet ju att de mår bra och det är väl huvudsaken?! Hur som helst…eftersom det är matte som lyfter upp dem och tar ut dem ur boet en stund så vet jag ju att de inte är i fara. Matte skulle ju aldrig göra något dumt. Matte är ju matte och matte är ju bäst. Det var skönt att ha matte i närheten de första dagarna. Jag kände mig så förvirrad och osäker. Nu känns det lite lättare att klara allt på egen hand.

Brorsan är dock konsig igen. Så ända sedan jag och småttingarna kom hem så har han bott i ett annat rum än oss. Kanske lika bra nu när de är så små, men jag hoppas att verkligen att vi kan bo tillsammans snart igen. Jag och brorsan är ju ett team och ett team ska ju vara tillsammans för att funka.

//Siri