Imorgon blir Alvin, Alfons och Agnes 8 veckor. Så här stora och vackra har de nu blivit!
Alfons – en amerikans burma som verkar bli ”champagne” i färgen, men det är ännu inte helt 100%
Agnes – en bombayflicka som liknar sin mor Siri rätt mycket
Alvin – en bombaypojke som kan konsten att växla från 0 till 100 och sedan till 0 igen.
Passar på att skriva några rader medan mina småttingar ligger och sover tätt intill varandra. Ja, för er som har missat det så blev jag mamma för knappt en vecka sedan. Det var så konstigt. Först fanns de inte, sen somnade jag och när jag vaknade igen så låg det tre små konstiga saker intill mig. Det tog ett tag innan jag kände mig pigg och mig själv igen och först då började jag begripa att de där små krabaterna nog var mina ungar. Magen kändes ju tommare, men oj vad ont den gjorde? Och varför tryckte matte de smås munnar mot min mage? Det var mycket att försöka få in och begripa men idag, 6 dagar senare, tror jag att jag har fått grepp om det mesta. Jag sover med dem, diar dem, tvättar dem och gosar med dem. De är så söta och jag vill inte att något ont ska hända dem. Självklart blir jag lite orolig när de piper. Jag vill ju att de ska vara nöjda. De piper som mest när matte lyfter upp en och en varje morgon. Tror hon väger dem. Förstår inte varför hon är så besatt av vikt. Jag vet ju att de mår bra och det är väl huvudsaken?! Hur som helst…eftersom det är matte som lyfter upp dem och tar ut dem ur boet en stund så vet jag ju att de inte är i fara. Matte skulle ju aldrig göra något dumt. Matte är ju matte och matte är ju bäst. Det var skönt att ha matte i närheten de första dagarna. Jag kände mig så förvirrad och osäker. Nu känns det lite lättare att klara allt på egen hand.
Brorsan är dock konsig igen. Så ända sedan jag och småttingarna kom hem så har han bott i ett annat rum än oss. Kanske lika bra nu när de är så små, men jag hoppas att verkligen att vi kan bo tillsammans snart igen. Jag och brorsan är ju ett team och ett team ska ju vara tillsammans för att funka.
//Siri
Nu börjar jag bli ganska så trött på det här. Har det inte gått 9 veckor snart? Jo, det tror jag nog. Matte har gjort iordning en ny sovplats åt mig. Får se om det är där som jag kommer föda mina ungar. Det är i alla fall ett bra alternativ. Jag hoppas matte kommer finnas vid min sida när det är dags. Jag har försökt berätta för henne hur viktig hon är för mig och hur trygg hon får mig att känna mig, genom att vara med henne så fort som jag är vaken. Jag sover ju väldigt gärna i mattes knä också, men hon verkar inte alltid ha tid för att sitta still i soffan. Lite dålig stil kan jag tycka. Jag menar, hur ofta händer det att jag har magen full med små krabater? Nej, precis. Inte så ofta. Är det då för mycket begärt att hon ska ägna all sin vakna tid till att göra precis allt som jag vill att hon ska göra? Borde inte jag ha fri tillgång till godis istället för någon konstig fet form av torrfoder? Jag har ju i och för sig fått mjukmat varje dag den sista veckan. Det är ju tacksamt. Valle får dock inte mjukmat samtidigt som mig, så han är lite sur och avudsjuk på mig. Jag brukar spara lite åt honom så han kan få något iallafall. Det är ju inte mitt fel att matte är snål menar jag.
Har lagt upp några bilder på mig och Valle. Några ”före”-bilder helt enkelt. Sen får jag väl be matte ta kort på de små också sen när de kommer. Ska bli spännande att se vad det är för några krabater som har bott i min mage ett tag nu. Jag vet iallafall att de kommer vara gudomligt vackra och snälla. Vad skulle de annars kunna bli med mig som mamma liksom?!
//Siri
Ligger på den sköna fällen som ligger på fotpallen i det stora rummet. Den är så mjuk och varm och skön och dessutom så ser jag överallt. Just nu ligger jag och tittar på matte. Hon sitter vid datorn igen. Jag undrar vad det är som är så roligt med den där svarta lådan egentligen. Den är ju i och för sig rätt varm och skön att sitta på. Men matte sitter ju inte på den. Fast hon har ju sina händer på den. Kanske fryser hon bara av händerna. Stackars matte, borde kanske gå lite närmare och värma henne lite? Ja, det gör jag. Ner från pallen och upp i mattes knä. Sådär ja, nu ligger jag här och värmer henne lite. ”Kurr kurr”, matte. Känner du hur mycket jag tycker om dig och hur mysigt jag tycker det är att vara hemma hos dig igen.
Jag var ju bortrest ett par veckor, för er som har missat det. När matte lämnade mig där så förståd jag först ingenting. Varför lämna mig ensam i ett frammande rum där det fanns en annan, helt främmande katt? Som tur var så hade jag min bur att vara i så jag kunde känna mig någolunda trygg i. Men tro nu inte att jag var rädd eller så. Jag tyckte bara inte om den där andra kattens närvaro. Det gjorde jag även tydligen klart för honom genom att morra, fräsa och göra utfall om han närmade sig mig och min bur. Efter ett antal dagar så började jag dock acceptera att han var där. Yaz hette han tydligen. Kände min mamma gjorde han med, och då kanske han inte är allt för farlig tänkte jag. Under några dagar så lärde vi känna varandra riktigt bra och jag började mer och mer att tycka om honom. Sen blev vi tillsammans kan man säga 
. Tyvärr så varande inte vår romans allt för länge. En knapp vecka efteråt så fick jag krypa in i min bur igen och så åkte jag och Helena iväg med det där tåget. Jag undrade så vart vi var på väg, men ungefär en halvtimme senare så såg jag ett välbekant ansikte och kände en välbekant doft i folkvimmlet. MATTE! Älskade, älskade matte. Jag var så glad att se henne och kelade med hennes hand. Lämna mig inte igen, tänkte jag och spann högljutt och tydligt för att hon skulle förstå min glädje. En stund efter detta första möte så gick matte och jag på ett annat tåg. Jag kände på mig att vi var på väg hem och var därför helt lugn hela resan hem. Matte hade buren öppen och hade en hand inne i den under hela resan, vilket jag var mycket tacksam för. Jag försökte komma ut ur buren vid ett antal tillfällen. Matte tillät det så länge jag höll mig i hennes knä, men hur roligt på en skala på 1-10 är det? Jag menar, jag vet ju hur mattes knä ser ut. Det är ju alla andra nya ställen och dofter som är spännande. Spännande och samtidigt lite läskiga. Kanske bäst att hålla sig inne i buren trots allt.
När vi väl var hemma i lägenheten igen så såg jag verkligen fram emot att få träffa brorsan, Valle igen. Vad roligt det skulle bli att få busa med honom igen. Men när Valle nosade på mig i min bur så började han morra och fräsa något fruktansvärt. Jag fattade ingenting. Varför var han så arg för? Jag var ju hemma nu. Till på köpet så satte matte mig i duschen och duschade av mig. Vilket välkomnande! *fnys*. Valle fortsatte att tjura i drygt två dygn innan vi kunde leka tillsammans igen. Efter ytterligare några dagar sov vi tillsammans igen, som om ingenting hade hänt. Härliga känsla!
//Siri
Hörde matte prata med hennes pappa tidigare idag. De pratade först om en massa tråkiga struntsaker så jag lyssnade inte så tydligt, men sen hörde jag matte säga ”Siri”. Ni kan ju förstå att jag spetsade öronen lite extra då. Vad var det hon skulle säga om min älskade syster? Jo, tydligen så ska hon komma hem igen på fredag. Hem från den där Stock Holm. Matte skulle åka och hämta henne. Jag vill inte vara själv hela dagen igen! Men jag kanske får stå ut och acceptera det, om det nu innebär att Siri kommer hem till mig igen. Tror matte har saknat Siri lika mycket som jag har. Tror dessutom att matte hoppas på att Siri kanske gör så att jag inte väcker matte lika tidigt. Men vadå, jag kan ju inte rå för att jag råkar vara en morgonpigg katt och tycker det är trååååkigt att vara vaken själv. Sova kan man väl göra om dagarna. Det gör jag iallafall. Det är ju bara matte som inte gör det och då får hon ju faktiskt skylla sig själv lite. Sen handlar det ju även om att jag tycker om matte så mycket och tycker om att vara med henne.
//Valle
Matte hade köpt en ny kattsand här om dagen. Den vi brukar ha var tydligen slut och eftersom matte inte alltid är så jättebra på att planera sina inköp av ny kattsand så fick hon helt annat välja en an
nan sort. Jag tycker i alla fall att hon har gjort ett mycket bra val. Som ni ser på bilden så är det ju nästan jag på bilden. Men som tur så är det inte jag utan någon annan katt. Jag skulle liksom inte vilja visa mitt vackra ansikte i samband med kattsand! Men att bli nya ansiktet på Pussis mjukmat vore ju inte helt fel. Något godare finns ju liksom inte!och eftersom jag är ”världens godaste” enligt mattes mamma, så måste ju jag vara helt idialistisk för att vara deras ansikte utåt . Tror jag ska sätta mig ner och skriva ett brev till dem. Eller ännu bättre, spela in en film. På så sätt så får de ju verkligen se hur vacker och elegant jag är. Helt perfekt med andra ord! (Även om matte inte verkar tycka att jag är helt perfekt jämt numera. Men hallå? Jag kan väl inte rå för att jag tycker att det är liiite tråkigt att roa mig själv och ropar då på lite support av matte. Det är ju hennes fel att jag inte slutar tjata. Hade hon kommit och gjort mig till viljes på direkten så hade vi ju inte haft det här problemet).
//Valle
Onsdag. Dagarna går långsamt. I måndags förmiddag åkte matte och Siri bort. Jag märkte det knappt eftersom matte hade ställt fram en massa god mat i köket. Jag gick självklart dit så fort jag kände lukten och började äta. Efter en liten stund undrade jag varför inte Siri kom hon med. Men när jag skulle säga till henne att komma till köket så var hon borta! Jag undrade vart de skulle. Kanske de skulle till veterinären? Ja, så var det nog. Siri var ju lite sjuk i somras så det kanske är någon kontroll. Men när det hade gått flera timmar och de inte hade kommit tillbaka ännu så började jag tvivla på att det var veterinären de besökte. Hade de övergett mig? Nej, så kan det ju inte vara. Jag vet att både matte och Siri älskar mig alldeles för mycket för att lämna mig ensam utan en god anledning.
När det hade varit mörkt ute i ett par timmar så hörde jag äntligen hur en nyckel sattes i dörren. Det var matte! Matte, matte, älskade matte! Jag hoppade upp i hennes famn och började högljutt spinna. Magnus var också med, men jag brydde mig inte så mycket om honom nu när matte var hemma. Matte luktade dock lite konstigt. Hon luktade ju sig själv och Siri, som hon alltid gör. Men det var en massa andra dofter som jag inte kände igen. Andra katter. Det var det hon luktade. Jag tror jag kände lukten av tre andra honkatter och en hankatt(!). Kanske även något som kan ha varit doft av kattungar. Konstigt!
Det var först efter jag hade gosat i mattes famn som jag insåg att Siri inte var med matte hem! Vart var min älskade syster? Jag hoppade ner och började ropa efter henne. Men inget svar fick jag. Jag gav dock inte upp. Jag gillar inte att vara själv utan Siri. Vi är ett unikt par. Vi har alltid varit tillsammans. Ända sedan vi var små och bodde i Skåne med vår mamma.
Det gar gått två dagar nu sedan matte kom hem utan Siri. Jag har börjat vänja mig lite mer vid att vara ensam med matte. Men jag vill ju helst vara med henne hela tiden. Därför blir jag ju ledsen och gråter högljutt när hon sätter sig vid datorn eller med sina böcker eller ska laga mat. Hur kan hon tänka på mat när jag behöver kärlek? Förstår hon inte att jag går under om jag inte får kramar och pussar konstant, nu när jag inte har Siri att krypa tätt intill.
Matte har försökt förklara att Siri kommer komma hem igen. Det är bara just nu som hon bor någon annanstans. Hos Stock Holm tror jag det var. Konstigt namn. Kan man verkligen heta så? Jag vet inte när Siri kommer hem igen. Det verkar inte matte heller veta riktigt. Det handlar tydligen något om parning. Parning? Par ning? Ett par vet jag vad det är. Jag och Siri är ett par. Ett syskonpar. Men vad kan ning vara? Det krävs nog lite fundering på det.
//Valle
Jaha, då har man ytterligare en gång fått stå fotomodell för matte. Resultaten blev, såklart, riktigt bra. Dels är matte duktig på att ta kort men det handlar ju såklart även om att jag är så hila söt som jag är. Valle, han gillar inte riktigt att vara med på kort. Jag däremot tycker att det är rätt kul. Jag menar, det är ju en bekräftelse på att jag duger och är vacker. Vilken tjej vill inte ha bekräftelse på det??
Tänkte att jag skulle lägga upp några av bilderna så att ni själva får se.
//Siri
I lördags så kom mattes mamma och Jeppe hit väldigt tidigt på morgon. Lite konstigt tycker jag. De brukar alltd komma på kvällarna ju. Men jag klagar inte, jag gillar dem bäggge väldigt mycket. Matte tog fram Siris färdbur och hon hoppade genast in i den. Men tydligen så var det inte det som matte ville, eftersom hon lockade ut Siri igen. Istället ville hon att jag skulle gå in i den. Hallå?? Det är ju Siris bur, inte min. Min är lila och större! Aja, efter en del tjafs så gick jag in och matte stängde om mig. Trodde sälvklart att Siri skulle få åka min bur, men tydligen inte. Matte gav sedan mig till hennes mamma och sedan så gick vi. Matte och Siri var kvar i lägenheten. Jag förstod ingenting. Vad var detta? Varför skulle inte matte och Siri åka samtidigt som mig? Jag funderade mycket över detta under bilfärden ner till landet (det var dit vi skulle tydligen). Jag funderade så mycket att jag helt och hållet glömde bort att protestera mot bilåkningen.
Väl framme på landet så letade jag efter Siri och matte, men de verkar inte ha kommit dit än. Men de skulle säkert komma tidigare. Jag och Siri har ju alltid gjort allt tillsammans, ända sedan vi var små små kattungar nere i Skåne. .
Helt plötsligt så kände jag mig rädd för att bli helt ensam så jag såg till att vara nära mattes mamma och Jeppe hela tiden. Så fort de var mer än några decimeter från mig så protesterade jag och sade ifrån. Efter några timmar så började jag dock känna mig lugnare och tryggare igen. Bestämde mig för att gå och lägga mig på min filt och vila lite. Men lite konstigt var det ändå att den luktade så mycket Siri och matte.
Natten gick rätt fort, men det är tydligen bara jag som är morgonpigg. De verkade inte alls lika sugna som jag att vakna vid 5-snbåret. På eftermiddagen så packade de ihop alla saker och jag placerades i buren igen. Undrar var vi skulle åka denna gång. Efter drygt en timme så kom vi in i ett trapphus som jag mycket väl kände igen. Jag kände alla välbekanta dofter och började genast jama högt och innerligt. Plötsligt så var hon där – Matte! Jag släpptes ut ur buren och jag var hemma! Kunde detta verkligen vara sant?För att vara säker så var jag tvungen att ta en runda i lägenheten för att inspektera varje hörn. Siri sprang efter mig. Tätt, tätt bakom mig och försökte även lägga krokben. När jag väl hade försäkrat mig om att allt var som vanligt så lade jag och Siri oss på mattes säng och tvättade varandra.. Äntligen var syrran och jag på samma ställe igen. Delad glädje är dubbel glädje
//Valle
